En statusuppdatering modell lång och beklagande
Jag stretar på med skola och familj och ska jag vara ärlig är det ganska jobbigt ibland.
Just nu är snart-treåringen i en ganska bra fas, men det har under en lång tid varit rent förjäkla tufft. ”En känslig personlighet med stark egen vilja och mycket kraftiga reaktioner” och ”svårt att hantera förändringar” för att ungefärligt citera en som hjälper oss hantera situationen.
Det tär på krafterna att inte kunna bara gå ut genom dörren, ensam eller tillsammans, när man vill. Det tär på krafterna att vara den enda som ska och kan lägga, kväll efter kväll efter kväll efter kväll. Sitta där och vänta på att någon som för allt i världen inte vill somna ska somna. Det tär på krafterna att inte kunna göra någon som helst aktivitet på kvällstid om det inte skulle kunna tura sig så att snart-treåringen somnat tidigt.
För att inte tala om skolan. Tentor och inlämningsuppgifter tamejtusan hela tiden. Aldrig får man andas och vara stressfri.
Samtidigt är ju barnen det mest underbara som finns, det är ju de som ger glädje och som gör att man orkar. Och jag har fått sommarjobb. Ett som jag verkligen vill ha och som jag ser fram emot. Och jag klarade en tenta idag med 72 av 74 möjliga rätt (synd då att jag har en till imorgon samt en inlämningsuppgift att göra). Och man håller inte på att frysa ihjäl när man går ut för solen skiner och det är bara någon ynka minusgrad.
Jag är bara lite trött. Skulle behöva en semester. Bara vara helledig från allt och hämta andan samtidigt som jag bara får tänka på mig själv och komma tillbaka som en energisk, pigg och glad människa. Men det är en sån ogenomförbar fantasi att det bästa vore om man inte ens tänkte på det.
Skrivandet här blir det inget med. Jag saknar motivationen och drivkraften och känner mig bara gnällig. Vem vill läsa en massa oinspirerat dravel, liksom. Kanske att jag får en nytändning när jag i och med det här inlägget fått gnälla av mig lite men mest troligt inte.
Nu ska jag ta itu med resten av dagen. Vill gå igenom det jag ska tentera imorgon, vill hem och måla ett skåp som väntat på att bli målat i en evighet, vill hämta tidigt på dagis. Misstänker att blir platt fall och att inget av det görs.
Nu är ju mitt barn bara ettochetthalvt, drygt. Men det har alltid varit, och det känns som om det alltid kommer vara, bara jag som kan lägga. Så jag kan förstå att det känns tufft för dig, som har det så och haft det så mycket längre.
Och du, man får gnälla på sin blogg! Jag tycker nog att man SKA göra det, om det är det man vill.
Hoppas allt bättrar till sig!
Ja, man kanske kan få gnälla. Jag gör det ju rätt gärna i alla fall.
Ja, alltså B har kunnat lägga i kortare perioder, men sedan ramlar barnet tillbaka till paniken över att det inte är jag. Nu har det varit extremt och sedan slutet av november har jag suttit därinne varje kväll. Roligare kan man ha att göra, särskilt då läggningarna ofta är sjuuukt långdragna. Väntar mest nu på att det någon gång ska svänga så att pappa även duger till att lägga. Vilken dröm det skulle vara, för alla.
Oj. Förstår verkligen att det är tungt. Det låter ju fjuttigt att säga det men jag hoppas att det ordnar sig, även om jag förstår att det inte är saker som bara *poff* är fixat. Jag hoppas att det blir bättre, lugnare och att du får vila och göra dina egna saker. Få energi och känna dig… ja vårig. Kanske det blir lättare när solen kommer tillbaka i alla fall. Inte för att det löser några praktiska problem men bara för att få huvudet att piggna till åtminstone lite grand.
Tack för dina ord. Jag hoppas på att våren kommer med mirakel, och som du skriver, man brukar ju åtminstone känna sig lite piggare och gladare.Längtar massor efter framtinad asfalt och spirande grönska. Samtidigt som jag skriver det här snöar det ymnigt och det är 6 minus. Ironin i det.
……
För övrigt märker jag att ordet mirakel inte kan användas utan att associeras till ett visst uppträdande förra helgen.
Hoppas att allt snart känns bättre!
Jodå, det går upp och ner. Tack för din omtanke!
semester och bara bort från allt, know the feeling
såg plötsligt oss framför mig, liggandes vid en poolkant med en starköl eller paraplydrink eller nåt, det vore väl nåt… man kan alltid drömma!
KRAM!
Jamen fatta! Någon gång kanske? Vi får fila på planen under dagens lunch. Kram!
Kram min nordligaste vän. Vi tumlar omkring i mörkret och vi tror att vi kommer längre ner och djupare. När som helst nu tar vi oss igenom nålsögat och världen öppnar sig för oss.
Så tror jag.
*kärlek*
Kram till min kanske inte sydligaste vän, men min vän-långt-borta. Vad fint och klokt du skriver. Som alltid.