Jag vacklar bland tankar och känslor, befinner mig mig på högsta toppen och i djupaste avgrunden samtidigt. Kan man?
Lugn, lycka, styrka, kraft, tårar, svaghet, otillräcklighet, oduglighet, för tungt att bära, vet inte vart jag ska vända mig, till vem, i vilken riktning! Ska man blicka framåt, begrunda bakåt eller krävs det ena för att kunna göra det andra?
Somliga saker är för svåra att erkänna till och med i tanken. Hur skulle det då gå att föra dem i ljus? Jag skulle drunkna jag vet. Och att drunkna det vill jag inte. Så. En stund upp och en stund ner, en stund ljus en stund mörk. Ska pendlandet däremellan vara mitt? Liv?
B har just nu en (liten?) period när han lyssnar in sig på gamla goda Scorpions. Han har fått en ny favorit som ”ligger på plats två i spellistan!” och denna låt har han nu terroriserat mig med idag. Han tycker att den är så banal att den blir bra. Själv förstår jag ingenting av denna hype utan tycker att den är så banal att den blir dålig. Lyssna, läs, och kolla in snyggingarna i Scorpions, för roligt, det är det i alla fall.
You look at a poster
You look at the wall
The wall in the room where you live
Where you live with your stars
Just listen to his records
Now hear what he says
For he says, ”I love you little girl
Come to see me today”
Speedy’s Coming
You live in his heart
Speedy’s Coming
You live in his heart
You like Alice Cooper
You like Ringo Starr
You like David Bowie
And friends in the Royal Albert Hall
Stick up the pictures, movies, TV
And I’ll bring you the show little girl
Come to see me today
Speedy’s Coming
You live in his heart
Speedy’s Coming
You live in his heart
You like Alice Cooper
You like Ringo Starr
You like David Bowie
And friends in the Royal Albert Hall
Stick up the pictures, movies, TV
And I’ll bring you the show little girl
Come to see me today
Speedy’s Coming
You live in his heart
Speedy’s Coming
You live in his heart
Speedy’s Coming
You live in his heart
Speedy’s Coming
You live in his heart
Dagens mest udda kommentar står B för:
”Jag har så fascinerande svettlukt! Vill du känna?”
(Jag motstod både 1) Frestelsen att känna en ”fascinerande svettlukt” och 2) Kräkreflexen)
Mina små kompisar var det. Numer bor de på en barnsäker plats, fint uppradade. Tog en bild där men har inte fört över den ännu. Så nu blir det de här bilderna.
Jag hyser en stor kärlek till giraffer. Har två plastgiraffer, en stor som jag köpte i leksaksaffären, och en liten som jag fick hos tandläkaren efter att jag hade varit duktig och lagat hål (ja, jag är över 30 år…). Jag gillar också boxrar väldigt mycket. Min första hund var en boxer och den lilla slitna plastboxern hade jag när jag var liten. Nu har den fått två boxerkompisar och det lär säkert bli någon fler. En riktig boxer kommer det också att bli någon gång senare i livet.
Märkliga inredningsdetaljer? Ja. Men jag gillar dem. Jag gillar att ha ett hem som är personligt, som speglar alla vi som bor här. Ett hem som inte är sådär tillrättalagt à la inredningsmagasin. Ett hem där man lever och finns. En hem med roliga små detaljer. Ett hem med lite olika ”stilar” som förhoppningsvis bildar en enhet. En enhet utan att bli enhetligt.
………
Den här veckan har jag ju bombat min blogg med bilder. Bilder på skålar och burkaroch sånt. Nu är det dags för ett av B:s bidrag till heminredningen. Hans ögonsten. En Fender Jaguar från 1963. Den hänger på en vägg i vardagsrummet och den är faktiskt riktigt fin där.
Imorgon ska jag presentera några av mina små vänner.
Ett auktionssinrop. Ville så gärna ha den så jag lade ett första bud på 70 kronor och skrämde därmed bort de övriga intresserade. Efterföljande plåtburkar (som inte alls var lika fina) gick sedan för mycket mer. Det är oftast ett smart drag om det är något man verkligen vill ha på auktion, att lägga ett högt förstabud istället för att börja mjäka med en tia. Burken står på en billyhylla från ikea som vi har som skafferi.
Först en gammal kändis och min lilla vita vassamling.
Sedan en till loppisskål och vi i familjen. Köpte bostäverna, visste inte riktigt vart de skulle vara, de mellannlandade på hyllan och där har de stannat.
Mina favoriter. Plåtburkar med ett tryck vilket jag förknippar med min barndom.
- Jag och I har numer en i princip konfliktfri samvaro
- Jag älskar B
- V utvecklas varje dag , han blir mer och mer kommunikativ
- V gillade att sitta och bläddra i bok, både själv och med sällskap. Det har han aldrig haft ro till förut någon längre stund.
- Jag har tvättat i dagarna tu
- Kladdkakan står i ugnen
En dag i somras fyndade jag flera saker på loppis. Bland annat den här skålen. Gillar färgen, gillar formen.
Kom att tänka på ett citat? talesätt? som jag en gång hade på en kylskåpsmagnet. Känns så jäkla passande, på både det ena och det andra sättet.
”Att städa när man har barn, är som att skotta när det snöar.”
Jajemen, där satt den.
Det här hänger ovanför V:s säng, så som det gjorde ovanför I:s, min och min brors. Älskar det.
Vårt kök en solig förmiddag…
Läste ett inlägg hos Sofia/Apple, dear? som avhandlade ett besök hos bilhandlaren. Det fick mig att tänka på några olika säljtyper.
Kvinnan i kassan på byggvaruhuset. Stället är i princip tomt på folk, jag, B och BebisV kommer in. Jag frågar först var de har några skivor. Sedan var de har färg. Hon svarar ytterst torftigt. När vi sedan ska betala sätter vi V på disken, och jag kan bara inte låta bli att vara sådär himla trevlig för att få ett gensvar. Inget hjälper. Hon är bara sur. Inte ens en trevlig kund och en söt bebis kunde få henne att säga tack eller varsågod.
Bilförsäljaren på Ford. Jag, Moder och hennes Man är där. Jag letar rätt på en säljare, berättar vad JAG är ute efter, prisnivå och så vidare. Säljaren berättar vad han har, men sen. Sen när han träffar Mannen så finns jag inte. Helt plötsligt vänder han sig bara mot mannen i sällskapet trots att det är jag som ska köpa. Jag kunde fråga en fråga och han svarade vänd mot Mannen. Jag köpte inte bil där, trots att han desperat prutade ned bil efter bil. Han dumpade priserna till fel person i sällskapet.
Alla dessa telefonförsäljare som ALDRIG ger sig. De som inte respekterar ett nej och som hela tiden ifrågasätter hur man kan välja bort deras erbjudande. Ju mer de tjatar desto mer övertygad blir jag om att aldrig tacka ja. Värst är när de ringer till en ”som tidigare kund”. Bara för att visa sin uppskattning har du nu ett erbjudande så att just jag kan återupptäcka deras fantastiska tidning. Att jag sedan slutade prenumerera kanske hade en anledning. Eller när de vill att man ska ringa med deras bolag trots att det vi har är det billigaste (och bästa?) på marknaden.
Tv-säljaren med kostym och gelé i håret som rabblar sina tekniska termer och fackuttryck och som bara vill att man ska köpa en tv ur den högsta prisklassen ”för man får ju fakiskt mycket mer då” och ”man får vad man betalar för”.
Hästförsäljaren som intygade tusentals gånger att det här minsann var en lämplig ridskolehäst. Alldeles lagom på alla sätt och vis. Att det sedan, efter köpet, visade sig att den knappt gick att sitta upp på och att den på grund av tandproblem var ytterst svårriden ville hon inte kännas vid. Såklart. För övrigt var det den trevligaste hästen jag träffat på, men någon ridskolehäst var den definitivt inte. En annan hästförsäljare sederade hästen för att den skulle var ridbar på visningen och skyllde de dåligt verkade hovarna på hovslagaren som hade semester. Att hästen i själva verket var livrädd för hovslagare nämnde hon inte.
Sedan finns det ju också de bra. Till exempel han som faktiskt fick sälja bil, mycket genom att prata med just mig, och som var hjälpsam och informativ utan att vara säljande. Eller de där som känns ärliga och där det mer känns som ett möte person till person än säljare – kund. De som är hjälpande och som förstår vad man vill ha och försöker ge en just det. Hästförsäljarna som faktiskt bryr sig om djuret och vill att det ska bli bra för alla.
